Pappaliv.se blogg

Pappaliv.se blogg

Stöd pappaliv

Pappaliv.se arbetar ideellt och är därför tacksam för stöd utifrån.

Swedbank

Bg: 5743-2684

Om PAS

MoaLinns tankar och krönikorPosted by MoaLinn Thu, November 04, 2010 20:05:02


Det känns mer och mer akut att vi hittar en bra definition på PAS som kan brukas i våra domstolar och i vården. Att förneka att en förälder kan påverka ett barn, som de facto är det som görs när man förnekar förekomsten av PAS, verkar bara kontraproduktivt. Andra argument som gärna används är kritik mot Gardner själv - han som myntade begreppet. Detta kan väl inte ses som något annat än ett sätt att slippa själva diskussionen kring ämnet.



Jag hittade den här artikeln på nätet. I den beskrivs olika tekniker för att allienera en förälder ur barnets liv, tex att isolera barnet från alla som inte ställer upp på den allienerande förälderns agenda, att undanhålla barnet från leksaker eller ömhet, att repetera ett budskap många gånger, att ställa ledande frågor till barnet "Var h*n riktigt snäll mot dig nu?" eller skapa en känsla av vi-dem.



Människor som man pratar med som aldrig varit i närheten av vårdnadstvister brukar ofta intuitivt förstå hur lätt det är att man som förälder ofrivilligt eller med vilja manipulerar sina barns känslor och åsikter. Ändå vill man i våra domstolar inte se och förstå att det som beskrivs i diagnosen PAS är en realitet för många barn och vuxna idag.






Om vårdnadstvisternas orimlighet och dilemma

MoaLinns tankar och krönikorPosted by MoaLinn Thu, November 04, 2010 13:53:03


Jag fick ett mail av en pappa. Utan att avslöja för mycket om hans situation vill jag ändå dela med mig av mitt svar till honom.

Det handlar om hur vårdnadslagen från 2006 driver föräldrarna allt längre från varandra i tvister om barnen istället för att mana till samförståndslösningar. Hur ska en man agera när mamman till deras gemensamma barn söker egen vårdnad och vill att umgänget ska begränsas till några timmar med kontaktperson varannan helg. Han tvingas ju att sätta hårt mot hårt. så här skrev jag.


Dilemmat har med själva systemet att göra. Som jag ser det så driver tvisterna föräldrar mot större oenighet och inte mot mindre. Istället för att ha kravet på sig att sköta samarbetet så belönas (oftast mamman) för att konstra och undanhålla umgänge. Och vad gör man som pappa då? Jo, den enda möjlighet som återstår är ju att säga som det är: "Jag ser ingen möjlighet till ett konstruktivt samarbete eftersom hon ju faktiskt inte vill samarbeta och inte kommer att tvingas till det och ingen kommer att föra samtal med henne om samarbetslösningar".

Därmed försätter man barnet i den situation man absolut inte ville försätta det i. Man låter det blir en antingen - eller situation. Ensam vårdnad eller ingenting. Vilket är detsamma för barnet som att förlora en av sina föräldrar.

En insändare i Corren idag

MoaLinns tankar och krönikorPosted by MoaLinn Fri, April 23, 2010 10:39:16

Det här kan man läsa i corren idag.
En insändare av mig.

Jag, som både kvinna och mamma till pojkar, vill tacka för Carina Glennings intervju med Pelle Billing i Lördagens tidning. Jag tycker det är oerhört viktigt att vi får till stånd en nyansering i jämställdhetsdebatten och just Pelle Billing är ett föredöme i att hålla sakfrågorna brinnande utan att falla i fällor av generaliseringar eller bitterhet.

Att arbeta för ett samhälle där kvinnor och män har samma möjligheter har alltid varit en självklarhet för mig och under många år gjorde jag det stolt och oförskräckt under epitetet feminist. För mig var det så självklart att feminismen stod för ett avtäckande av dolda strukturer, som behövde genomlysas.

Men så på 90-talet hände något som fick mig att börja fundera och som sen accelererade in i 2000-talets politiska retorik. Fokus hamnade på våld och på kvinnors enorma utsatthet. Ämnet låg långt från mina egna tankar om vad feminism och jämställdhet innebär. Jag arbetade för kvinnans rätt att välja sitt liv och bära sin egen styrka. Med en kvinnosyn där kvinnan i alla lägen blev ett offer för strukturer och enskilda "odjur till män", förminskades bilden av kvinnan.

Man må vilja betona biologiska skillnader eller inte, eller påstå att alla könsroller är socialt betingade. Inget av det hela är väl helt sant oavsett.

Men att komma till den otroligt infama ståndpunkten att kvinnor alltid är offer och inte förmår att vara förövare är en oerhört förnedrande kvinnosyn som jag förstår det. Och också en förnedrande manssyn.

Om jag begår ett brott som kvinna, vill jag kunna ta fullständigt juridiskt och moraliskt ansvar för detta. Om inte, så är jag berövad mina mänskliga rättigheter. På samma sätt som mannen som blir falskt anklagad och kanske dömd för brott som inte begåtts, också är fråntagen sina rättigheter.

Det är dags att börja tala om individer. Detta har alltid för mig varit feminism, men sorgligt nog har debatten mer och mer trängts in i fållan av könskrig och generaliserande retorik. Det är sorgligt.

Öppet brev till Monica Antonsson

MoaLinns tankar och krönikorPosted by MoaLinn Mon, March 01, 2010 11:16:16


Monica Antonssons blogg har det under några dagar pågått en infekterad debatt, där hon slutligen i ett inlägg bad om papparörelsernas syn på sig själva. Idag satte jag mig ned för att skriva en replik på hennes förfrågan och nu väljer jag att publicera det också här.




Hej Monica


Papparörelserna i Sverige är uppdelade på ett flertal, med uteslutande frivilliga krafter och utan offentligt stöd, där de allra flesta själv befinner sig i slitiga tvister och kanske inte får träffa sina barn regelbundet. Det påverkar naturligtvis den retorik som uppstår. Här kan vi tala om mängder med människor som "redan ligger". Precis som i många forum för misshandlade kvinnor.


Kommer man rakt ur ett destruktivt förhållande (vilka är destruktiva för båda parter i många fall- livet är inte så lätt som att man kan dela upp alla människor i får och getter- offer och förövare) så är det svårt att se nyanserna och om man tillråga på allt hamnar i en tvist där man upplever att man blir ifrågasatt av myndigheter och domstolar, så är det inte lätt att behålla fattningen. Den förståelsen tror jag är viktig att ha inför det som skrivs i bloggar och kommentarer.


När man skalat av det känslomässiga kvarstår dock vissa frågetecken. Varför bedöms mödrar i 90% av fallen vara mest lämpliga? Varför anmäls så många till synes trevliga fäder för horribla brott där anmälan läggs ned men vårdnaden "för säkerhets skull" ges till modern? Varför tillåts vårdnadsutredningar (olagligt) att dra ut på tiden till enorm skada för många barn? Varför sanktioneras umgängessabotage i så stor utsträckning och får inga konsekvenser?


Lever man mitt i en vårdnadstvist så är frågorna oerhört relevanta. Men frågan för mig är inte om huruvida män eller kvinnor ska "vinna" det här kriget. Och jag finner det oerhört ointressant att via statistik fundera ut samband mellan föräldraledighetsuttag och tvister, eller vilka som står för det värsta våldet.


När man kommer till varje enskilt fall så är det just det fallet och (återigen enligt lagen) barnets bästa som skyndsamt ska utredas. Alltså ser jag ingen annan förklaring till den enorma problematik som finns i de här frågorna än att det finns en inkompetens i myndighetsutövningen och dåligt ansvarstagande från enskilda utredare på socialtjänst och familjerätter. Mammor må vara hur personlighetsstörda som helst och papporna psykiskt labila och våldsamma (eller tvärtom för allt i världen!), men det är aldrig föräldrarnas "fel" att tvisterna går som de går. Det är myndigheterna som brister.


Alltså ser jag det som en civil plikt att, när jag fått syn på dessa brister (som drabbar barn allra mest hårt- icke att förglömma), hitta forum där man kan arbeta på ett konstruktivt sätt med att förbättra möjligheterna för barn att vid separationer och svåra tvister gå så oskadda som möjligt ur konflikten och så snart som möjligt ges möjlighet till ett normalt liv.


Det kan man göra genom stöttning av enskilda föräldrar som kanske för första gången i sitt liv står inför kontakt med myndigheter och domstolar och som kanske inte vet vilka rättigheter och skyldigheter man har. Man kan också aktivt delta i debatten som förs och föra dialog med politiker och myndigheter, samt skapa nätverk med andra föreningar som också arbetar för barnens rätt i samhället.

Som jag förstår det, är det min uppgift som medarbetare och medlem i Pappaliv. Om Pappaliv kan du läsa mer här: http://www.pappaliv.se/index.php?action=page1


Med vänlig hälsning
"MoaLinn"


Om Karin och hennes pappa

MoaLinns tankar och krönikorPosted by MoaLinn Sun, December 20, 2009 11:14:24


Jag talade med en vän igår. Vi kom att tala om vårdnadstvisten. Hon kommer från ett hem där man haft många fosterbarn. Hon kallar dem sina fostersyskon. Hon är klok min vän och har verkligen på djupet lärt känna trasiga människor genom att ha dem nära sig. Igår sa hon det uppenbara som jag aldrig funderat över förut.



Hon berättade om Karin. En tjej som kom till dem när hon var 12 år och som innan bott tillsammans med en far som drogat och misshandlat dem. Kanske också förgripit sig på dem, det vet jag inte. De första åren Karin var placerad i min väns familj var hon aggresiv och utåtagerande. Fosterfamiljen var skit och hennes egen pappa fantastisk. Hon försvarade honom i alla lägen. Nu är hon en stark och frisk tjej som snart ska göra lumpen och som lärt sig acceptera fosterfamiljen som en helt ok vanlig familj.



När man argumenterar emot PAS som diagnos använder man ofta just barnen som argument. Att tro på PAS är samma sak som att misstro barnen. Man lyssnar inte på barnens rädsla inför den andre förälder, säger man. Och det låter så rätt och bra. Klart man ska lyssna på det lilla barnet som med stora ögon säger att h*n inte vågar vara hos den andre föräldern för att h*n kan göra barnet illa.



Men med ledning av berättelsen ovan om Karin, kan man ju istället sluta sig till att barn - även de som misshandlats grovt - är ytterst lojala med sina föräldrar. Även den grova misshandeln är ju - enligt normaliseringsprincipen - en hjärntvätt. Annars skulle ju inte våld vara ett "funktionellt" förfaringssätt.



Alltså måste man hitta sätt att lyssna bortom barnens ord och söka fakta om vad som egentligen hänt. En 7-åring som säger: "Jag vill träffa min pappa ungefär 1 gång om året och då måste tre starka män hålla i honom så han inte gör något dumt mot mig" har definitivt inte kommit fram till den slutsatsen själv. Det borde myndighetspersoner klara av att se.

Låt mig få berätta om Anders

MoaLinns tankar och krönikorPosted by MoaLinn Mon, December 14, 2009 16:05:42


Jag har varit lite delaktig i ilskna debatter om huruvida PAS är ett existerande begrepp eller inte. Så i några blogginlägg tänkte jag belysa fenomenet ur lite olika vinklar. Först ut är min berättelse om Anders, som är ett fingerat namn.



Under inte alltför få år på 90-talet var jag ihop med Anders. Anders gick i min klass och var mycket blyg och hämmad. Han talade nästan aldrig med någon alls, men jag min vana trogen talade med honom, precis som jag talade med de flesta. Detta gjorde tydligen intryck och han bjöd ut mig på bio och sen höll vi ihop i 4 år.


Han var vacker, Anders, och väldigt vänlig. En gentleman med gott intellekt om det mesta. Vårt förhållande var mycket gott. Utom när det kom till hans pappa. Honom fick man inte tala om. Där tog det stopp. Jag var ung då och undrade väl lite, men respekterade hans inställning, även om den ställde till en hel del bekymmer i vår kontakt.


Hans mamma gillade jag. Hon var sportig och käck. Och väldigt trevlig mot mig.



När vi hade varit tillsammans i dryga 3 år vågade jag mig ändå på den förbjudna frågan.

- Har du inte alls träffat din pappa sen de skildes?


Jo, ett par gånger, kröp det fram och då hade det gått 9 år sen skilsmässan. Hans lillasyster träffade pappa, fick jag veta och han hade ett halvsyskon som han inte ville veta av. Farmor och farfar träffade han däremot fortfarande.


- Men var bor din pappa? frågade jag. Och tänkte mig ett svar som Uppsala eller Umeå eller så. Men då tog han in mig i sin mammas sovrum och pekade över gatan:

- Där.



Inte förrän jag träffade min nuvarande make och fick lära mig om Pasning kunde jag sätta ord på den upplevelsen igen. Min gamla pojkvän hade förstås blivit pasad. Säkert inte av ondska eller elakhet, men hans avståndstagande från sin pappa var inte sunt och inte rationellt, inte normalt. Och det var också den skadan som han bar med sig som gjorde att jag kände att vi behövde bryta förhållandet. Området runt pappan i hans själv var ett svart hål, som jag då inte orkade leva med.



Vi har inte talats vid sedan dess, och jag undrar så om han gjort den försoningen ännu, och om jag kunde få backa och fråga honom hur hålet känns.









Ja, tänk - dessa stackars kvinnor

MoaLinns tankar och krönikorPosted by MoaLinn Thu, December 10, 2009 16:13:45

Jag köper så gott som aldrig kvällstidningar. Särskilt inte efter Gömda-gate. Men idag gjorde jag ett undantag faktiskt. Orsaken var inte, som man kanske vill tro, att jag var intresserad av att informera mig, för det gör jag bäst via nätet och radion. Nej, orsaken var att löpsedeln pryddes av en skräckrubrik om stackars Anna Anka och tidningsomslaget om en lika stor rubrik angående Tiger Woods-historien, i vilken det också finns en försmådd svensk blondin.



"Anka vill ta Annas barn" står det i stor rubrik på sid 11. och s 6-7: "Så svek han Elin".



Av vad jag förstår så har vi alltså att göra med två kvinnor som bevisligen misshandlat sina män. Men så fort den nyheten lagt sig så vänds de alltså till att bli offer i sina respektive historier. Jag kan förstå att det är slitigt för Elin att stå ut med makens otrohetsaffärer, och det tycker jag heller att ingen borde behöva göra. Men att hon slår honom är hennes ansvar, oavsett hans handlingar innan. Tänk om situationen hade varit den omvända?


"Göran gråter ut efter misshandeln av Sara: Hon ville aldrig vara hemma hos mig:"


eller kanske:


"Anna Anka hotar att ta Pauls son"




Och jag tänker som så ofta förr. Om jag hade agerat fel mot någon skulle jag vilja ta det ansvaret och inte bli vänd till offer. Allt annat är uttryck för en kvinnas lägre värde.



Och på det viset biter sig dagens etablerade feministiska retorik i svansen totalt. Alla ska ha samma rättigheter, oavsett kön. Ändå ska kvinnor särbehandlas som grupp. Och kön är en social konstruktion, men det är de manliga egenskaperna som gör honom till "ett djur".



Jag tror banne mig jag ska börja kalla mig feminist igen. För inte kan jag, som kvinna, tillåta att en totalt ologisk teoribildning ska styra bilden av min kvinnlighet. Det, om något, vore att förminska mitt kön.



Ingrid Carlqvist sparkad

MoaLinns tankar och krönikorPosted by MoaLinn Tue, December 08, 2009 21:48:21


Författaren och journalisten Ingrid Carlqvist är sparkad från sitt arbete för tidningen Villaliv. Redan i våras blev hon hotad av anonyma kommentatorer på hennes blogg, som också skrev brev till tidningen villaliv och dess annonsörer. Då stängde Ingrid sin blogg.


Men efter utgivningen av boken "Inte utan mina söner" startade Ingrid en ny blogg med samma namn som boken: http://inteutanminasoner.wordpress.com/. För innehållet i denna blogg har hon nu blivit hotad igen. Och den här gången sades hon alltså upp.



Jag har skrivit till Fredrik Lindbladh (fredrik@villaliv.net) samt Peter Ollén (peter@villaliv.net), och undanbett mig deras tidning i min brevlåda på grund av deras behandling av en rakryggad och skicklig journalist.





Om subjektivt kontra objektivt

MoaLinns tankar och krönikorPosted by MoaLinn Fri, December 04, 2009 08:36:18


Jag minns debatten om Gömda. Romanen av Liza Marklund, som påstods vara "sann", men som i stora delar av författaren Monica Antonsson, visades vara en högst subjektiv sanning från hela svenska folkets favoritskyddsling "Mia Eriksson". För den som inte hängde med då stormens vågor gick höga räcker det nog att googla just "Monica Antonsson" så får ni upp många 1000 träffar.


En av de frågor som fick lov att färga debatten var frågorna om sanningen. Vad är en sanning? Vems sanning? Och får man skriva en roman som inte är sann. En hel del av det som uppkom var en pseudodebatt för att skydda det som verkligen var brännbart stoff genom en stor rökutveckling. Man hade en mediastrategi med andra ord.



Men huvudfrågan kring vad som är sanning nådde aldrig de stora löpsedlarna. Kanske för att det är en fråga som är alltför känslig, eller brännbar. Kanske för att man fört en retorik i alltför många sammanhang i några 10-tal år nu, och fattat lagar, som baseras just på subjektiv sanning. Kanske att alltför många domar med prejudicerande funktion fattats med bas i subjektiv sanning.



Att känna sig kränkt är något av det hemskaste man kan utsättas för i vårt samhälle idag och prioriterat på den politiska agendan är just, i en god strävan efter att uppnå samhällelig jämställdhet, att lagstifta bort kränkningar. Kränkningar på arbetsplatser, kränkningar mot minoritetsgrupper, mobbing i skolan. Den goda intentionen är inte att ta miste på. Men alla har nog också upplevt tillfällen då man känner att någon vänt på alla begrepp i en högst personlig vendetta gentemot andra.


Jag hade tex. en arbetskamrat under en kort period. Vi var ett gott arbetslag som gillade varann och hade tänkt igenom vår verksamhet. In kom denna kvinna och fick genom sin utbildning en överordnad funktion. På ett halvår lyckades hon rasera tilliten i vårt arbetslag totalt genom att sprida desinformation om oss andra. Hon grät oavbrutet på våra möten från vecka 2. Hennes pappa dog plötsligt och hon låg i vårdnadstvist, så vi försökte ju hjälpa henne. Men hon ville mest av allt få bestämma. Alltså började hon hota med att lägga ner verksamhet som vi hade arbetat ganska hårt för att bygga upp.


Efter 6 månader av total cirkus på arbetsplatsen sjukskrevs hon för psykos. Vi andra drog i ärlighetens namn en lättnadens suck. Nu fick vi ju möjlighet att arbeta igen och inte sitta i krissamtal stup i kvarten. Men det var inte slut därmed. Hon anmälde sin psykos som arbetsskada och anklagade oss för mobbing och att vårt arbetslag var "sjukt". Vi stod kvar som förvirrade påskstatyer och undrade vad som egentligen hade hänt de senaste åren.



Ett solklart exempel på subjektivt upplevd sanning, kan jag se så här i efterhand.



Jag tror att många av oss människor i större eller mindre utsträckning fungerar just så. Jag kan märka det på mig själv ibland också. När jag läser vissa bloggar som retar mig så ser jag rött i var och varannan mening. Vid en senare läsning av exakt samma blogginlägg kan jag undra vad som retade mig så ofantligt. Mina känslor styr inte längre vad jag uppfattar.



Kvinnojourerna har sedan länge arbetat med devisen: Om du känner dig misshandlad så är du antagligen det. (analogt med: om du känner dig kränkt så är du kränkt).



Och nu ska jag bli personlig här i bloggen. Jag hade själv kontakt med kvinnojoursvärlden i samband med min skilsmässa. Det förhållande jag levde i var mycket förvirrande och jag mådde inte alls väl där. Jag förstod till slut att den behandling jag utsattes för kunde betraktas som psykiskt våld och därför behövde jag deras stöd. Jag kände en stor igenkänning i andra kvinnors berättelser. Och jag fick hjälp att se och bryta med de mönster som vårt destruktiva förhållande innehöll. Jag fick hjälp med mod att bryta upp och jag fick en push att komma vidare i min egen utveckling. Och därför är jag tacksam för kvinnojourens arbete i grunden. Det finns stor kunskap där.



Men det fanns också röster där som sökte efter varje litet halmstrå som kunde användas för att göra rättssak av varje upplevd kränkning. "Du måste anmäla varje litet slag", sa man till mig. Precis som om en anmälan skulle kunna hjälpa mig att gå vidare.



I backspegeln från de åren kan jag idag se hur jag också var delaktig i det våld som fanns (som aldrig var fysiskt). Och jag kan se att jag och exet kunnat gå vidare på ett positivt sätt var för sig, men i ömsesidig omsorg om barnen. Självklart ska grovt våld från en partner mot en annan bestraffas lagligt. Men att föra en kamp där allt ska upp till juridiskt plan är som jag ser det ett sätt att utnyttja kvinnor som söker hjälp för politiska syften. Men det är ett litet sidospår i mitt resonemang.




Nåväl: Det är ju inte svårt att se hur ett omsorgssystem likt vårt svenska, hamnar i bryderi inför en sådan som min arbetskamrat ovan. Hennes lidande är ju så oerhört stort. Hennes sanning så solklart pekande på allas vår andras gemensamma skuld.



Och så är det också när en psykiskt instabil kvinna söker sig till kvinnojourer, socialtjänst och andra samhällsfunktioner. Det är som om samhället inte har en beredskap för den här typen av händelser. Det som är kvinnans sanning litar man på, och bygger sin objektiva sanning efter. Precis som Liza Marklund gjorde med Mia Eriksson(även om jag nu tror att Liza inte är fullt så korkad så att hon trodde på alla Mias galna historier, utan i ganska stor utsträckning utnyttjade Mias olycka för politiska syften.)



Och när jag sitter och läser olika speglingar av samma händelse, som tex i fallet Evelina , eller när Eva-Britt Dahlström beljuger Georg Pesor så har jag numera lärt mig att vicka från det ena mentala benet till det andra. Väga vad som är subjektivt, vad som är känslostyrt och kanske så småningom vad som är sant. Och jag kan faktiskt känna viss empati med Evelinas mamma eller Pesors fd. fru. De har ju upplevt att det de säger och påstår är sant. De bygger en stor del av sin förvanskade världsbild på att deras barn är utsatta för övergrepp värre än de fantasier de lyckas sätta ord på. Detta är deras subjektiva sanning. Och därför i stora drag sant för dem.



Det riktigt skrämmande i kråksången är inte deras upplevelser. Det kan hända oss alla. Det skrämmande är att vi har myndigheter som nästan med betingning reagerar på dessa människor som om deras sanning vore sann. För att vi lärt oss att: om någon känner sig kränkt så är h*n troligen kränkt.


























Grattis på 20-årsdagen

MoaLinns tankar och krönikorPosted by MoaLinn Wed, November 18, 2009 21:32:37



Den 20 November 1989 antogs Barnkonventionen av FN:s generalförsamling. De allra flesta länder i världen har skrivit under den och det gör den till världens mest spridda konvention. Ändå finns det fortfarande många som inte känner dess innehåll. Och det kanske framförallt gäller dem den handlar om: Barnen. Och naturligtvis är det vi vuxna som har ansvaret för att informera barnen om att också de har rättigheter. En pedagogisk kortversion av texten kan man hitta här.



Det är ett arbete för alla oss vuxna som träffar barn att visa dem i ord och handling att det finns självklara grundläggande rättigheter, som tex. allas lika värde, rätten att inte bli diskriminerad och kanske framförallt; rätten att bli lyssnad på i alla frågor som rör barnen själva. Inget beslut ska i praktiken fattas utan att barn som berörs av ärendet blivit tillfrågade. Inte i familjen, inte i skola och kommun, inte på riksdagsnivå.



Barn gör ju, som bekant, inte vad vi vuxna säger åt dem, utan det vi vuxna visar dem i handling och attityd. Om vi kör över barnen kommer de i sin tur att regera och topprida andra. Om vi favoriserar vissa och ignorerar andra kommer den diskriminerande attityden att följa barnen som en del av deras liv. Visar vi respekt för varje barn på deras egen nivå, så blir respekt och omtanke en naturlig reflex. En sann gåva att ge sitt och andras barn.



Lars H Gustafsson skriver i boken "Lotsa barn" om den by som krävs för att uppfostra ett barn. Det är kanske framförallt vi föräldrar som lever närmast barnen som grundlägger värderingar och förutsättningar, men även alla de andra vuxna som finns runt ett barn är otroligt viktiga. En god tanke att bära med sig: Närhelst jag kommunicerar med ett barn, mitt eget eller andras, ger jag signaler som blir en del av det barnets uppfostran.




Men en konvention är blott ett trubbigt instrument om man inte tillser att den efterlevs i de lagar som gäller i landet. Vi i Sverige är ju bra på att berömma oss själva och kanske rent av tro att vi är bäst på mänskliga rättigheter mm. Då kan det vara bra att veta att Sverige får kritik på flera punkter av tex Unicef. "Det finns också många exempel på fall där barn inte har fått komma till tals i vårdnadstvister, vid utredningar inom socialtjänsten eller i asylprocessen." kan man bland annat läsa.



I en infekterad vårdnadstvist, som ju ofta är ämnet i den här bloggen, ställs de vuxnas förmåga att ta in barnperspektivet på hårda prov. Desto viktigare är det då att de som arbetar inom socialtjänst, polis, psykiatri och familjerätt verkligen har kompetens och utbildning för att kunna ta tillvara barnens rätt i dessa sammanhang.



Därför vore det en bra sak om man i Sverige skulle våga införliva barnkonventionen i svensk lagstiftning. Det skulle göra att konventionen tillämpas i domstolar och i granskningar. Bland andra Unicef arbetar för det målet. Skulle en tjänsteman kunna bli dömd för brott mot barnkonventionen så skulle kraven skärpas och en uttolkning av

konventionen skulle möjliggöras.



Med ett starkt lagstöd, grundat i den nu 20-åriga konventionen, skulle vi vara ett steg på vägen till att se barn som fullvärdiga samhällsmedborgare. En vision vi kanske bävar för och som skulle kräva större mognad hos varje vuxen individ. Antar du din del av den utmaningen?
















Next »